När NVHJ satsade på rälsbussar och nya hållplatser

Nya hållplatser, fler och snabbare tågförbindelser, ökat resande och förbättrad lönsamhet. Västerviksbanornas  satsning på rälsbusstrafik under 1930- och 40-talen visade sig bli ett smart drag i kampen mot bilarna.

1936 beställde NVHJ sina två första rälsbussar från Motala Verkstad. Här ses en av dem, NVHJ Y 21, med föraren Karl Gustavsson i Norsholm 1938. Samling: Järnvägsmuseet

Norsholm–Västervik–Hultsfreds Järnvägar, NVHJ, var relativt tidigt ute med införande av motordrift i tågtrafiken, då man i början av 1930-talet skaffade två motorvagnar. Frågan om anskaffning av motorvagnar hade då utretts under flera år eftersom resandeunderlaget på vissa sträckor var svagt och kostnaderna för lokdragna tåg var höga.

Den ena motorvagnen användes på Ydrebanan och efter nedläggningen av persontrafiken där kom den till användning i trafiken mellan Spångenäs och Vimmerby. Den andra användes i första hand i lokaltåg från Västervik.

De första tvåaxliga rälsbussarna från Motala verkstad var inte helt problemfria. Här får NVHJ Y 21 skjutas in till Fårhult efter ett motorhaveri 1939. Samling: Järnvägsmuseet

Den allt sämre ekonomin under 1930-talet och tilltagande konkurrens från biltrafiken gjorde det än mer angeläget att rationalisera tågtrafiken. NVHJ beslutade 1936 att köpa in två rälsbussar och en släpvagn från Motala Verkstad. De levererades våren 1937. De små tvåaxliga rälsbussarna sattes in i ett tågpar Västervik–Norsholm och hastigheten kunde nu ökas till 75 km/h jämfört med ångtågens 50 km/h.

Den nya boggirälsbussen blev en framgång för tillverkaren Hilding Carlsson – där NVHJ var en av många beställare. Här ses en ritning till  NVHJ Yo 11–13 som levererades 1938–1939.

Under 1930-talet utvecklade Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå sina rälsbussar och 1937 lanserade företaget en boggirälsbuss som väckte stort intresse. I december samma år tog NVHJ:s styrelse beslut att beställa en sådan vagn. Boggirälsbussen hade betydligt bättre gångegenskaper än de tvåaxliga och efter leveransen av den beställdes ytterligare två vagnar som levererades 1939. Med denna utökning av rälsbussparken inklusive några släpvagnar kunde antalet dubbelturer med rälsbuss Västervik–Norsholm ökas till tre.

Ytterligare beställningar gjordes under åren 1940–1944. Med det hade man då tio boggirälsbussar och två tvåaxliga samt fem släpvagnar av olika typer för resande, post och gods. Vid krigsutbrottet 1939 förstod man riskerna med kommande bränslebrist, varför man redan den 15 september samma år beslutade att skaffa vedgasaggregat för montering på rälsbussarna. Sommaren 1940 gick därmed landets första vedgasdrivna rälsbuss i trafik mellan Västervik och Norsholm.

NVHJ kom att beställde sammanlagt elva rälsbussar och sex släpvagnar från Hilding Carlsson. Här ses NVHJ Yo 19 i Västervik 1948. Samling: Järnvägsmuseet

Motoreffekten blev dock något sämre och hanteringen av träkolet mer arbetskrävande, men det visade sig i alla fall att driftkostnaderna låg betydligt lägre jämfört med bensindrift. Järnvägsbolaget gjorde sig nu självförsörjande med bränsle till rälsbussarna efter att man byggt två träkolsugnar vid grusgropen i Spångenäs. Produktionen här blev så stor att man även kunde sälja träkol samt kolstybb och andra biprodukter.

I Västervik uppförde NVHJ en kombinerad motorverkstad och garagebyggnad för de nya rälsbussarna 1936. Byggnaden kom att byggas ut successivt 1937–1945. Här ses SJ Yo1p 726 (f.d. NVHJ Yo 23) och UDFo1p 1726 (f.d. NVHJ YDFo 191) omkring 1949–1950. Samling: Järnvägsmuseet

Med rälsbussarnas högre tillåtna hastighet och bättre acceleration jämfört med loktågen kunde antalet uppehåll ökas utan att det förlängde gångtiderna. Det medförde att ett antal hållplatser tillkom på Västerviksbanorna under början av 1940-talet. På norra banan inrättades så kallade rälsbusshållplatser främst mellan Västervik och Gamleby.

Vid Ullevi, Segelrum, Almviksby, Hjortenbaden och Mommehål kom hållplatser till för de lokala tågen. Trots den parallella busstrafiken på landsvägen blev dessa hållplatser kvar fram till banans breddning för normalspår 1964. Längre norrut mot Åtvidaberg tillkom Kvistrum och Dunketorp för uppehåll med vissa tåg. På den södra banan mot Hultsfred tillkom 1944 hållplatserna vid Tjursbo, Fagersand och Ormestorp, vars namn året därpå ändrades till Gnötteln. Dessa hållplatser behölls under hela SJ-tiden och finns kvar än i dag.

På 1940-talet öppnades flera nya hållplatser vid NVHJ tack vare rälsbusstrafiken. En av dem var Segelrum på sträckan Gamleby–Almvik. Här fotograferad den 28 april 1962. Foto: Lars Hagström

Rälsbusshållplatserna var av enklaste utförande med en kort träplattform. På vissa platser uppsattes på 1950-talet väntkurar. Hållplatserna var obemannade och i första hand avsedda för den lokala persontrafiken. Med större tillgänglighet och förbättrade tågförbindelser mot Norsholm och Hultsfred ökade trafiken markant under åren som rälsbussarna introducerades. Restriktionerna för biltrafiken under krigsåren bidrog också till resandeökningarna. Under förkrigsåret 1938 transporterades 261 201 resenärer på västerviksbanorna och 1942 var resandeantalet 480 642, vilket motsvarar en ökning med 84 procent.

Under 1940-talet öppnade NVHJ flera nya hållplatser för rälsbusstrafiken. Men alla var inte nöjda. I Ed norr om Åtvidaberg skrev invånarna ett upprop för att få till en hållplats även där. 

Efter förstatligandet av NVHJ 1949 bibehöll SJ i princip trafikupplägget med åtta dubbelturer norrut och fyra dubbelturer mot Hultsfred samt lokala turer från Västervik mot Ankarsrum och Överum. I samband med breddningen av banan mellan Västervik och Åtvidaberg försvann den lokala trafiken här och antalet turer reducerades.

Redan 1950–1951 levererades sju moderna stålrälsbussar från Märstaverken i Eksjö till trafiken på Västerviksbanorna och 1952 påbörjades leveranserna från Hilding Carlsson i Umeå av de rälsbussar vi ser på vår bana än i dag. Västervik blev den första stationeringsorten för fordonstypen. I samband med detta började de gamla NVHJ-rälsbussarna slopas eller omplaceras och från mitten av 1950-talet utgjordes alla persontåg av moderna rälsbussar.

Efter att NVHJ förstatligats kom SJ satsa på nya moderna rälsbussar och under 1950-talet togs de äldre fordonen ur trafik. Här ses ett rälsbusståg bestående av äldre materiel i Väderum i augusti 1952. Foto: Jacobus Meulman