Restider genom tiderna – från hästskjutsar till snälltåg

Till fots, via hästskjuts eller kanske ångbåt? Före järnvägens ankomst fanns få effektiva transportmedel för den som skulle ta sig till en annan del av landet. När järnvägen Norsholm–Västervik–Hultsfred stod klar 1879 fick bygden ett snabbt transportmedel – där restiden istället för dygn kunde räknas i timmar och minuter.

Text av Jakob Kindesjö – Foto: Järnvägsmuseet, Sjöhistoriska museet och Västerviks-Tidningen.

När vi i dag reser till jobbet eller skolan är ett par mils avstånd ofta inget större bekymmer. Men backar vi tillbaka till tiden före järnvägarna var avstånden för dagens vardagsresor en betydligt större utmaning. Resandet var framförallt inte så organiserat som dagens kollektivtrafik, utan fick ordnas på egen hand i hög grad.

Fram till 1800-talet var det vanligaste transportsättet vandring till fots och de som hade det bättre ställt hade kanske råd med hästskjuts. Först när ångbåtarna gjorde sitt intåg i slutet av 1810-talet uppstod ett transportmedel för den breda allmänheten.

Diligensturer kring bland annat Västervik år 1867 i Sveriges Kommunikationer.

Före Västerviksbanorna bestod de allmänna transportmedlen i Tjustbygden främst av ångbåtar, hästskjutsar och postdiligensturer. Enligt den första rikstidtabellen ”Sveriges Kommunikationer” från 1867 erbjöds möjlighet att resa med hästdragen postdiligens från Västervik mot Norrköping, Kalmar och Vimmerby.

Mot Norrköping avgick turen klockan 18, tre dagar i veckan, och med ankomst kl 10.45 nästa dag, efter nästan 17 timmars resa. Mot Vimmerby avgick turen klockan 19 och var framme nio timmar senare, klockan 4 på morgonen.

Postdiligens var en resemöjlighet för allmänheten. Här ses en postdiligens på sträckan Lidköping–Skövde–Hjo på 1860-talet. Foto: Okänd / Järnvägsmuseet.

För en hamnstad som Västervik fanns periodvis även turer med ångbåtar till Stockholm, Visby och kontinenten, om inte isläget ställde till det. Sommartid erbjöds två avgångar i veckan med ångfartyget Transit till Stockholm, en resa som gick över natt och tog cirka 17 timmar.

Utöver båttrafiken och postdiligensturer fanns även skjutsväsendet, där personer kunde beställa hästskjutsar mellan skjutsstationer och gästgivaregårdar. Systemet hade byggts upp under medeltiden och var ordnat enligt ett särskilt regelverk. Exempelvis fick hästskjutsen inte köras snabbare än cirka sju kilometer per timme.

S/S Transit No 1 var ett av transportmedlen från Västervik före järnvägen. Fartyget trafikerade Stockholm och kusten längs Småland, Blekinge och Skåne från 1857 och fram till 1911. Foto: Okänd / Sjöhistoriska museet.

De resmöjligheter som fanns kring Västervik före järnvägarna var begränsade och långsamma. Framförallt påverkades handeln och industrierna negativt, då möjligheten till export var begränsad. Bruket i Ankarsrum fick till exempel använda oxar för sina transporter till och från hamnen i Verkebäck.

Även post och tidningar kunde dröja. På 1850-talet tog det till exempel fem dagar att få en Stockholmstidning till Västervik. Med järnvägarna skulle många av de här transportproblemen kunna lösas. Omvärlden skulle nu kunna komma lite närmare bygden.

Den första tidtabellen för Norsholm–Västervik–Hultsfreds järnvägstrafik publicerad i Westerviks Weckoblad.

När Västerviksbanorna stod klara 1879 erbjöds dagliga tågförbindelser de sju milen till Hultsfred och de elva milen till Norsholm. De nybyggda banorna hade godkänts för en hastighet på tre mil i timmen (32 km/h) och de första tågen erbjöd inte några svindlade hastigheter med dagens mått. Fokus låg till en början inte heller på snabbhet utan på de avsevärt förbättrade möjligheterna att transportera gods.

Tågen gick i början med både gods- och personvagnar och gjorde något längre uppehåll på stationer för att växla in och ut vagnar. Men skillnaden mot häst- och oxdragna transporter var ändå uppenbara. Sträckor på åtskilliga mil kunde nu avverkas på ett par timmar istället för över ett dygn. Järnvägarna bidrog till att Sverige införde enhetlig tid i hela landet.

Ånglok WÅB lok 2 ”Westervik” med persontåg i Gamleby år 1880. Foto: Järnvägsmuseet.

Enligt den första tidtabellen tog den snabbaste tågförbindelsen Västervik–Hultsfred tre timmar och 50 minuter och Norsholm–Västervik sex timmar och 55 minuter. Med tiden skulle tågen gå allt snabbare.

Redan 1890 hade restiden kortats ned till strax under tre timmar till Hultsfred och till Norsholm på fem timmar. Förklaringen var bland annat de nya och bättre ånglok som järnvägsbolagen anskaffat. Bättre spårstandard och den tekniska utvecklingen hos fordonstillverkarna skulle bidra till att restiderna kom att kapas ytterligare.

På 1910-talet moderniserade NVHJ lok- och vagnparken samtidigt som banans hastighet kunde höjas ytterligare. Här ses ångloket WÅB 30 med tre nya personvagnar i Bersbo år 1916. Foto: Järnvägsmuseet.

1914 kunde banans största tillåtna hastighet höjas till 50 km/h. Tåg med boggivagnar och kraftfullare ånglok gjorde att restiden Västervik–Hultsfred 1933 kunde pressas ned till en timme och 45 minuter och till Norsholm på drygt tre timmar.

Fyra år senare kom de första rälsbussarna vilka hade en största tillåten hastighet på 75 km/h. Med de lättare rälsbussarna kunde restiderna slutligen kortas ned till en timme och 19 minuter till Hultsfred och drygt två timmar till Norsholm. Rälsbussarna kom alltmer att ersätta ångtågen och det sista planenligt lokdragna persontåget gick 1953. SJ fokuserade på snabbare förbindelser och 1958 infördes rälsbussnälltågen 27–28 Kimstad–Västervik–Kimstad. Detta gick bara under en tidtabellsperiod och omklassades därefter till snabbpersontåg.

På 1930-talet började rälsbussar sättas in i trafiken vilket möjliggjorde kortare restider. Här ses NVHJ Yo 19B med rälsbussbiträde Sören Ulvbane och föraren stationskarl Karl-Erhard Liew i Västervik 1948. Foto: Järnvägsmuseet.

Under 1960-talet kom järnvägens utveckling att stanna av. Konkurrensen från vägtrafiken slog igenom och många järnvägslinjer lades ned och persontågen ersattes med buss, till exempel försvann sträckan Åtvidaberg–Norsholm.

När sträckan Västervik–Åtvidaberg hade breddats 1964 fanns ingen tanke på snabba persontåg, istället skulle de på sikt kunna ersättas med buss. De normalspåriga tågen Västervik–Linköping tog cirka två timmar 1964 och skulle göra så i nästan trettio år.

Först efter att banstandarden höjdes på 1980-talet och uppehållen vid de mindre hållplatserna slopades kunde restiden kortas ned till dagens cirka en timme och 40 minuter.

Tågklareraren Owe Ibjer vinkar av rälsbusståg mot Hultsfred den 13 juli 1979. Foto: Västerviks-Tidningen.