På spåret med Sven Lindahl2018-04-09T15:04:32+00:00
Fordonet är skrotat
Daterad: År 1978-1980

På spåret med Sven Lindahl

I slutet av 1970-talet ger sig Sven Lindahl ut på en ovanlig vandring. Under flera dagar dokumenterar han den sju mil långa banan Hultsfred–Västervik till fots.

Att vandra på järnvägsspår är normalt strängt förbjudet, men Sven Lindahl som då var anställd vid SJ hade förmodligen skaffat nödvändiga tillstånd. Under åren 1978 och 1979 vandrar han den sju mil långa sträckan Hultsfred–Västervik uppdelat på flera dagsetapper. Hans ambitiösa fotodokumentation fångar flera svunna miljöer, bland annat telefonstolparna som då kantade banan och en del byggnader som ännu inte rivits i exempelvis Tuna och Spångenäs. Han dokumenterar bland annat godstrafiken till Gunnebobruk och lägger som naturintresserad även stor vikt vid de växter och blommor som finns utmed järnvägen.

Vy från banan mellan Verkebäck och Valstad. Fotograf: Sven Lindahl

Bilderna resulterar i en utställning i samband med banans 100 årsjubileum 1979 och som visas på stationerna i Västervik och Hultsfred. Dokumentation köps sedan in av Tjustbygdens Järnvägsförening i början på 1980-talet men blir mestadels liggande i arkivet. Genom digitaliseringsprojektet kan vi visa upp dokumentationen på nytt. Sven Lindahl skriver även en artikel om projektet, som publiceras i tidningen Tåg & Spår nr 127 och nr 128. Här följer några utdrag av texten, som skrevs i en tid då järnvägens framtid var rätt dyster.

Stationen i Tuna. Fotograf: Sven Lindahl

”Jag skall ta er med på en 71 km lång fotvandring längs järnvägen mellan stationerna Hultsfred och Västervik på den smalspåriga järnvägen mellan Växjö och Västervik. Hela denna smalspåriga järnvägssträcka mellan Växjö och Västervik är 188 km. Fotvandringen mellan Hultsfred och Västervik gick troligen genom den vackraste av Småländsk natur. Järnvägsspåret har en bredd av endast 891 mm och är den smalaste järnvägen för personbefordran som finnes kvar i Sverige. På denna smalspåriga järnväg färdas resenärer genom ett mycket skiftande landskap från barrskog till lövskog, frodiga åkrar och rikt blommande ängar med en flora av stor artrikedom, ja i vissa fall till och med sällsynt.”

Banvaktstugan i Spångenäs. Fotograf: Sven Lindahl

”Vena, Tuna och Fårhult är tre villasamhällen med affär, några hantverkare och jordbrukare. Spångenäs var en gång i tiden en blomstrande järnvägsknut, med den avvikande linjen till Vimmerby. Vid Spångenäs var en gång både stins, lokstallar med flera anställda placerade. Nu minner blott namnet på en liten vindkur om stoltare tider. I dom få villorna som finnes vid den gamla järnvägsmetropolen dröjer sig några ålderingar kvar. Blägda nästa ringer i öronen efter motorvagnsförarens utrop. Här har rationaliseringen gått snabbare endast en plåtstins finnes på plattformen för påstigande. Några stugor innanför det röda staketet säger att här finnes mänskligt liv.”

Semafor som infartssignal till Totebo station. Fotograf: Sven Lindahl

”Färden går vidare genom S-kurvor som avlöser varandra, och längs banvallen står mängder av blommor och niger. Där framför oss mitt i lövskogen står en semafor och säger klart in till Totebo. Vid Totebo station finnes flera spår, växlar och nybyggt stationshus där står plåtstinsen rak i ryggen, för den mänskliga är ett minne blott. Men samhället lever vidare med Totebo Industri AB som största arbetsgivare. Ned mot Hjorted går vandringen på den som en orm slingrande järnvägen längs fagra sjöar med gula och vita näckrosor, och genom smala bergskärningar når jag det en gång så stolta stationssamhället med kyrkan mitt i byn. En skylt upplyser om vägen till Hjorteds station, men där finnes endast en vindkur med namnet Hjorted på taket och en plåtstins vid sidan i stram givakt.”

Vy över bangården, rälsbuss anländer till Totebo. Fotograf: Sven Lindahl

”En titt på kartan och nästa hållplats skall vara Fagersand. Där kan knappast vara fagrare än den natur jag redan passerat. Visst finnes här mängder av vilda blommar som nävor, liljekonvalj och förgätmigej, visst har jag sett dem förut, har dom kanske följt med mej. Nu vet jag av kartan att det endast skall vara två km till Ankarsrum, men detta var nog mina två längsta km, för fötterna började att påminna om blodnävan.  Ankarsrum i Hallingebergs socken (numera Västerviks kommun) ligger omflutet av vatten vid Botorpsströmmens utlopp i Långsjön.”

Vy av banan mellan Totebo och Hjorted. Fotograf: Sven Lindahl

”Ankarsrum har ännu människa som stins, men han finnes för det mesta på kontoret, tågen får klarera sig själva. Ett stort och pampigt stationshus som minner om gångna storhetstider under järnvägens glansdagar. Under mitt uppehåll i Ankarsrum kommer motorvagnståg 2061 och 2064, efter tåg 2064 fortsätter vandringen mot Gunnebobruk (en gång med namnet Verkebäck) vid Verkebäcksviken där det en gång varit en livlig sjötrafik. Det vackra landskapet fortsätter med rikt blommande ängar.”

Avsnitt av linjen mellan Fårhult och Ankarsrum. Fotograf: Sven Lindahl

”På sträckan Ankarsrum–Gunnebobruk finnes tre hållplatser. Den första heter Tjursbo, var namnet kommer ifrån vet jag inte, plåtstinsen står där stolt på sin ca 5 kvadratmeter stora träplattform. Efter ytterligare några km:s vandring når jag Fårhult, där jag räknar med att möta ett motorvagnståg. Och mycket riktigt där borta i kurvan höres dess glada ankomstsignal. Fårhult har fortfarande när promenaden företogs sitt fina faluröda stationshus kvar. Här blandas markens gröna friska gräs med mängder av blåklockor, prästkragar, gulmåra och många andra blommor. Enligt tidtabellen skall nästa hållplats vara Valstad. Jag når Valstad efter en underbar 3 km lång vandring, där lövskogen står tät inpå spåret och bildar vackra portaler. Mellan stammar och grenar glittrar vattnet i någon liten sjö, och i en glänta i lövverket skymtar Valstad, en hållplats med väntkur och gammal plattform. Utom den lilla väntkuren finnes endast ett bostadshus.”

Stationshuset i Fårhult, 1979. Fotograf: Sven Lindahl

”Omedelbart efter Valstad går järnvägen genom en stor bergskärning och vid dess fot intill spåret växer en lång häck av fingerborgsblommor. Dessa blommor äro numera sällsynta, men kanske mest kända under namnet Digitalis. Digitalis har sedan 1700-talet använts som hjärtmedicin för sin hjärtstimulerande effekt. Vandringen fortsätter mot Gunnebobruk som fortfarande är en bemannad station. Naturen är lika fantastisk och frikostig på naturscenerier som på föregående sträckor. Vid ankomsten till Gunnebobruks bangård möter jag så moderna företeelser som elektriskt omläggbara växlar. Men naturen och blommorna följer också med, var kan man om våren finna stora bestånd av gullvivor vid spåret om inte vid Gunnebobruks station. Gunnebobruk hette tidigare Verkebäck och ligger vid Verkebäcksvikens inre strand.”

Stationshuset i Verkebäck som då hade namnet Gunnebobruk. Fotograf: Sven Lindahl

”Så är jag då framme vid den sista dagsetappen på min vandring, till stationen med det vackert klingande kvinnliga namnet Jenny. Samma slingrande spår, samma böljande landskap med ömsom barr- och lövskogsdungar, fagra ängar och glittrande sjöar. Bland ängens alla vackra blommor finner vandraren även Pestskråp som är mindre vanlig, men där står den i motsolen och lyser så vackert med sina ljusröda blommor. Efter några timmars vandring når jag Jenny, stationen med två spårvidder, men ändå fungerar som grenstation för normalspåret mellan Linköping–Västervik och den smalspåriga linjen på vilken jag nyss har vandrat.”

Se bilderna från Sven Lindahls dokumentation