Västervik

Staden som är centrum i Tjustbygden och kommunhuvudort har inte alltid funnits på sin nuvarande plats. Västervik har en lång och spännande historia att berätta. Med järnvägen kom industri- och befolkningsutvecklingen igång i slutet av 1800-talet. Västervik var under många år den största orten i landet med enbart smalspåriga järnvägsförbindelser, vilket också begränsade utvecklingsmöjligheterna för gods- och persontransporter.

Västerviks stadsrättigheter finns dokumenterade från medeltiden. Första gången staden benämndes i bevarade skrifter var 1275. Då låg staden på platsen där Gamleby ligger idag. År 1433 beslutade kungen att stadsborgarrättigheterna skulle flyttas till närheten av borgen Stegeholm, som uppförts under andra delen av 1300-talet. Den nya platsen var dock mera utsatt för fiendens angrepp och danskarna brände ner bebyggelsen vid flera tillfällen. Det senaste tillfället var 1677, då även borgen Stegeholm lades i ruiner.

Personal framför ångloket NVHJ 12 vid stationen i Västervik, 1949. Foto: Birger Ekelid

Västervik, med sitt läge vid Östersjökusten, har i alltid varit förknippat med sjöfarten. Allt från varvsrörelser, hamnverksamhet och rederier. Kommunikationerna inåt land har varit besvärliga, medan förbindelserna ut till havs, längs kusten och i Tjust stora skärgård varit enklare. Det var först med utbyggnaden av järnvägen som staden fick hyggliga förbindelser mot Östergötland och Smålands inland.

Sveabolagets lastfartyg M/S Bogesund vid Skeppsbrokajen i Västervik. Smalspåriga godsvagnar står på hamnspåret för lastning och lossning. Foto: Birger Ekelid

Järnvägens utbyggnad möjliggjorde även att hamnverksamheten kunde utvecklas, men även etablering av större industrier. Förutom varvsindustrin var näringslivet i staden tidigare mer hantverksinriktat. Med de nya kommunikationerna utvecklades också flera verksamheter. Bland större industrier märktes tändsticksfabrik, pappersbruk, stenhuggerier, sågverk, glasbruk, garvämnesfabrik m m. Under 1910-talet startade AB Slipmaterial, som fortfarande är en av de större industrierna. 1946 etablerade sig Electrolux i Västervik med tillverkning av elmotorer. 20 år senare flyttades det mesta av dammsugartillverkningen hit och fabriken expanderade. Tyvärr tog det ett plötsligt slut 2005, då tillverkning flyttades utomlands.

Vykort med utsikt från gamla vattentornet över bangården och Västervik, omkring år 1960.

Kalmar län var under många år delat i två landsting, där det norra landstinget hade sitt säte i Västervik. Sedan 1970 har länet ett landsting och den största verksamheten är sjukhuset, som har ett stort upptagningsområde och i förhållande till ortens storlek är dominerande. Västervik hade tidigare även ett stort mentalsjukhus. Detta är nedlagt och området har omvandlats till bostadsområde. Efter kommunreformen i Sverige 1971 är Västervik centralort för den till ytan stora kommunen.

Gp 3043 med SJK:s utfärdståg vid stationen i Västervik, den 1o maj 1964. Foto: Tor Wiklund

Stadens äldsta kyrka, S:t Gertrud, är delvis från 1400-talet när staden flyttades till sin nuvarande plats. Kyrkan har bränts av danskar och återuppbyggts. Den stora kyrkan i närheten av järnvägsstationen, S:t Petri, uppfördes i början av 1900-talet och invigdes 1905. Arkitekten var Adolf Emil Melander som tidigare även ritat stationshuset.

Västervik, med närheten till Östersjön och skärgården, är också känd som turistort med en stor fritidsanläggning. I närheten av staden och inom kommunen har fritidsbebyggelsen expanderat och befolkningen ökar betydligt under sommarmånaderna.

Föreslagen utvidgning av lokomotivstallet i Västervik, den 30 juni 1905.

Järnvägsstationen med omgivande byggnader stod färdiga till Västerviksbanornas invigning 1879. Stationshuset ritades av arkitekten Adolf Emil Melander och fick en monumental utformning inspirerad av den italienska renässansens arkitektur. Byggnaden uppfördes i tre våningar, där bottenvåningen inrymde expeditionslokaler och väntsalar, mellanvåningen var kontor för järnvägens förvaltning och översta våningen lägenheter för stationsinspektören respektive trafikchefen. Huset byggdes i tegel och hade som första hus i staden vattenledning installerad.

En grå dag vid stationen i Västervik, den 17 november 1970. Här är Y6 1038 och Y8 1007 med en UF-vagn mellan sig. Foto: Lennart Malmsten

Förutom stationshuset med trädgård byggdes även ekonomibyggnad, avträde och vedskjul. På motsatta sidan om spåren uppfördes godsmagasin och vid bangårdens östra ände verkstadsbyggnader och lokstall.

Flaggorna hissas på stationshusets tak i Västervik, mars 1976.  Fotograf: Birger Ekelid

Det ursprungliga lokstallet uppfördes som rundstall med fyra platser och vändskivan framför hade en diameter på 5 m. Verkstadsbyggnaden hade flyttats från Edshyttan norr om Åtvidaberg, där den utgjort lokstall för den gamla banan mellan Åtvidaberg och Bersbo. Verkstaden byggdes ut 1890 och lokstallet 1899, då det fick ytterligare två platser. Under 1910-talet byttes vändskivan ut till en 13 meters med överliggande ramverk. Fortsatt tillbyggnad av lokstallet och verkstaden gjordes 1928, då lokstallet slutligen hade nio spår.

Förslag till kombinerat omnibusgarage och motorvagnsstall i Västervik, september 1936.

Ett rälsbussgarage och motorverkstad byggdes väster om lokstallet 1937. Byggnaden kom att omfatta sex spår. I samband med breddningen till normalspår av norra banan mot Åtvidaberg byggdes bangården om till största delen. Den gamla verkstaden revs och vändskivan till rundstallet skrotades. Endast ett normalspår för lokomotorn anordnades till lokstallet. Alla smalspåriga fordon hänvisades därefter till rälsbussgaraget och motorverkstaden.

Till hamnen anlades spår där det fanns stora ytor och möjlighet för omlastning.