Åtvidaberg

Räknemaskiner, möbler och fotboll. Åtvidaberg har gjort sig ett namn inom många områden – så även inom järnvägen. Här öppnades en av landets första järnvägar – malmbanan till Bersbo – som stod klar redan 1857.

Redan 1413 gav kung Erik av Pommern privilegier för bergsbruk i trakterna av Åtvidaberg, eller Åtvids bergslag som det kom att kallas. Förmodligen hade bergsbruket pågått i här långt innan man fick kungens medgivande. Åtvidaberg var centrum för verksamheten och här var kopparverket beläget. Malmen till kopparverket kom till största delen från gruvfälten vid Bersbo och Närstad (Mormorsgruvan).

Tågmöte i Åtvidaberg på 1880-talet. Samling: Järnvägsmuseet

Verksamheten avtog i början av 1500-talet och låg nere ända till mitten 1700-talet. 1761 bildades ett bolag där Johan Adelswärd blev disponent. Adelswärd övertog successivt samtliga andelar i verksamheten som också kom att ingå i familjens fideikommiss.

Brukssamhället Åtvidaberg utvecklades med kopparverket där produktionen ökade fram till 1870-talet. Därefter minskade malmtillgången i de omgivande gruvorna och verksamheten vid kopparverket kom att ersättas av sågverk och snickerifabrik under senare delen av 1800-talet. Snickerifabriken utvecklades och 1898 startade tillverkning av kontorsmöbler. Andra verksamheter som utvecklades i början av 1900-talet var tillverkning av vagnar och armaturer.

Åtvidabergs station med personal år 1913. Samling: Järnvägsmuseet

Åtvidabergs vagnfabrik konstruerade till och med en bil som tillverkades i 12 exemplar. Vagnfabriken förändrades till mekanisk verkstad och kom att tillverka spårväxlar och signalutrustning till järnvägen. Tillverkningen av armaturer övertogs av Nordiska armaturfabrikerna som bildades 1918 genom sammanslagning av flera bolag i branschen.

Baroniet Adelswärd var då ägare till en flera verksamheter som i början av 1900-talet ombildades till aktiebolag. Dessa bolag kom sedan att ingå i Aktiebolaget Åtvidabergs förenade industrier. Företaget ombildades 1922 och i samband med det övertogs ett mindre företag i Solna vid namn AB Facit, som tillverkade räknemaskiner. Verksamheten med räknemaskiner och andra kontorsmaskiner kom att bli helt dominerande.

Åtvidabergs första stationshus uppfört 1856–57. Huset användes senare som lokförarebostad med smeknamnet ”Tröjan”. På bilden från den 26 maj 1918 ses Anna Karolina Ulrika, Axel, Greta och Wilhelm Häggström. Foto: Johan Emanuel Thorin

Fram till 1970-talet var Facit världsledande inom sitt område, då elektroniska maskiner kom att konkurrera ut de mekaniska som tillverkades i Åtvidaberg. Facitkoncernen genomgick ägarbyten under 1970- och 80-talen och numera är produktionen inriktad på kontraktstillverkning till olika branscher under namnet PartnerTech AB.

Utsikt från gångbron över norra delen av bangården och lokstallet år 1960. Foto: Bertil Rehnberg

Järnvägen mellan kopparverket i Åtvidaberg och gruvorna i Bersbo byggdes åren 1856–1857. I Åtvidaberg uppfördes då en mindre byggnad för järnvägstrafiken och som bostad. Efter övertagandet och ombyggnaden av bruksbanan 1877–1878 kom byggnaden att bli enbart personalbostad när den nya stationsbyggnaden stod klar. Järnvägsstationen med sina byggnader började anläggas i anslutning till järnvägsbygget mellan Västervik–Åtvidaberg–Bersbo 1877–1878. Byggnaden var den största storleken av stationshusen utmed järnvägen mellan Västervik och Norsholm och av samma typ som i Gamleby.

Stationshuset i Åtvidaberg år 1960. Foto: Bertil Rehnberg

Stationshuset byggdes i timmer och försågs senare med panelade fasader. Förutom stationshuset med trädgård byggdes lokstall, godsmagasin, ekonomihus, jordkällare, avträde och en lastkaj. Det ursprungliga lokstallet i trä ersattes av ett rundstall i tegel för två lok 1900. Det blev kortlivat, då ett kombinerat stall för både normal- och smalspårsloken byggdes, inför den normalspåriga järnvägen Åtvidaberg–Bjärka Säby öppnande för trafik 1906.

Lokstallet i Åtvidaberg år 1960 med vändskiva för både smal- och normalspår. Foto: Bertil Rehnberg

Det nya stallet byggdes i tegel och hade två platser för smalspåret och en plats för normalspår. Bangården utökades med normalspårsdelen och den smalspåriga bangården närmast stationshuset anpassades med spårkors och omlastningsanordningar. Bland annat byggdes en ramp för överföringstrallor, så att normalspåriga vagnar kunde växlas ut på de smalspåriga industrispåren.

Framför stationshuset ses den rivna smalspårsbangården. Till höger skymtar rälsbussen SJ YBo8 1069 i tåg 3445Y den 18 maj 1967. Foto: Tommy Fogelström

Efter breddningen av linjen Åtvidaberg–Västervik till normalspår och nedläggningen av Norsholm–Åtvidaberg 1964 revs smalspårsbangården och normalspårsdelen byggdes om och anpassades för den kvarvarande trafiken. 1993 revs lokstallet och vändskivan. 1994 förlängdes spår 1 av inför inkopplingen av radioblockeringen året därpå. I samband med införande av radioblockeringen, vilket innebär fjärrstyrning av trafiken, avbemannades stationen.

Stationshuset är bevarat och används som kontor.

Tre tåg möts i Åtvidaberg den 27 maj 1986. T44 259 med godståg 8292. I mitten Y1 1346 med tåg 2126. Längst till höger tåg 2127 med Y1 1308+1354. Foto: Per-Olov Brännlund