När Östersjösillen tog tåget till Vena

En januaridag 1973 stiger journalisten Lennart Ackling och fotografen Tor Wiklund ombord på tåg 2674 mellan Västervik och Hultsfred. Resultatet blir ett reportage som publiceras i Västerviks-Tidningen den 2 februari samma år. ”Med östersjösill till Vena och 2674:an till Hultsfred – Tågresa en vanlig vardag mellan Västervik och Hultsfred”.

Text av Lennart Ackling — Foto: Tor Wiklund

”Med en utdragen signal och två lådor färsk strömming kör persontåget 2674 ut från spår ett. Varningsljudet ska fram till Hallströmsgatan, Östersjösillen till Vena och 2674:an de sju milen till Hultsfred. I dag, tisdag, har ca 80 personer bänkat sig i de tre vagnarna som lämnar Västervik klockan 15.50. 50 passagerare är högstadieelever som åker hem efter avslutad skoldag i Västervik. De övriga har besökt lasarettet, varit inne i stan och handlat eller är på väg till jobbet utanför kommunen.

Föraren Birger Edström viserar biljetterna i rälsbussen. Fotograf: Tor Wiklund

I förarhytten, långt från skolelevers stoj och glam, härskar motorvagnsförare Birger Edström. Före start kontrollerade han att resans enda kolli – de två strömmingslådorna – var ordentligt fastsurrade på den luftiga bagageplatsen längst fram på tåget. Han såg också till att det fanns olja till motorerna, att tidtabellen låg på plats och att inga eftersläntrare blev kvar på perrongen. Till hjälp har han konduktör Yngve (Kula) Johansson som följer med till Ankarsrum.

Det är inte första gången som dessa herrar kör till Hultsfred. Båda två är ärriga SJ-kämpar som har varit med i decennier. De har sett generaldirektörer komma och gå. Upplevt de goda SJ-åren då det var liv och rörelse på samtliga perronger i landet. Men nu har utvecklingen tagit en annan vändning. Folk har bilar och godset går på landsväg, enkelt utryckt är SJ inte vad SJ har varit, och det är något som järnvägare i gemen är bittra över. Birger Edström, som har åtta år kvar till pension, blir inte klok på den nya utvecklingen. Han undrar över hur alla äldre, handikappade och barn ska klara sig när glesbygdslinjerna är nedlagda. Bussar i all ära, säger han, men inte kommer de att köra till alla gamla stationssamhällen.

Tidtabellen Västervik–Hultsfred 1973.

Varje dag är det ca 80 högstadieelever som åker Hultsfredslinjen in till Västervik. Majoriteten av dem, 65 elever, stiger på i Ankarsrum och 14 i Totebo. Dessutom anlitar en mängd gymnasister linjen i båda riktningarna samt ytterligare ett femtontal högstadieelever i Totebo som läser i Hultsfred. Den här kulna nollgradiga januarieftermiddagen steg samtliga ungdomar på vid järnvägsstationen. Normalt står elever och huttrar i kuren vid Holländska kvarn, men i dag stannar tåget förgäves. Inte en människa så långt ögat når.

Birger Edström låter motorn brumma igång och med en krängning är ekipaget ute på Karstorpsgärdet. Målet i Hultsfred ligger 75 minuter bort och första anhalten är Jenny där tågklarerare Bertil Axelsson tar emot. Han och ytterligare en tjänsteman svarar för ruljangsen. Numera återstår bara tågexpediering och upplysningsverksamhet sedan biljettförsäljningen och ”resandegodset” drogs in 1970. Smalspåret drar vidare. I Verkebäck stiger en kvinna på tåget. Hon tillhör de lyckligt lottade som bor vid en station som har kvar tåg-, gods- och biljettexpedieringen och vagnslasttransporter. Sen 1968 har Hultsfredslinjen knappast något frakt-, il- och expressgods. Allt går över Norrköping som regelbundet trafikerar Ankarsrum, Verkebäck och Västervik med s k regionforslingsbilar.

Konduktör Yngve (Kula) Johansson synar högstadieelevernas biljetter på tåg 2674 till Hultsfred. Båda grabbarna bor i Ankarsrum men går i skolan i Västervik. Fotograf: Tor Wiklund

I Verkebäck stiger tre personer av, bl a två skolbarn. Resten av ungdomarna sitter, ligger och hänger i vagnarna. Trots det, är de enligt konduktören Kula, världens bästa passagerare. Toppfina ungdomar som så här dags på eftermiddagen är ganska trötta. De flesta slötittar ut genom rutorna. Mörkret dalar sakta utanför och mer och mer snö dyker upp i skogsgläntorna. De flesta har åkt vägen så många gånger att det vill till något alldeles extra för att fånga deras intresse. Många läser läxor eller bläddrar i en kvällstidning.

Resenärer på tåg 2674 Västervik–Hultsfred. Fotograf: Tor Wiklund

Två mammor med varsin småtting är på väg hem till Hultsfred efter besök på Västerviks sjukhus. Två äldre herrar åker hem efter släktbesök. En ska till Målilla och den andre till Åseda och båda poängterar hur viktig tågförbindelsen är för dem. Om tåget eller bussen är bäst råder det delade meningar om bland skolbarnen. Anette Frisk, Ankarsrum, går i sjuan och är helt för tåget:

– Det är det roligaste som finns. Jag läser läxor, käkar mat, har kul med kamrater, som man aldrig skulle kunna i en liten tråkig buss.

Mikael Nordfalk också från Ankarsrum, men går i nian. Han är av en annan mening:

– Jag ska söka till gymnasiet och funderar på att flytta till stan. Nu får jag gå upp så tidigt. Dagen blir så kort. Det skulle nog gå snabbare med buss.

Järnvägstjänsteman Sten Karlsson kopplar loss tredje och sista vagnen på tåg 2674 i Ankarsrum. Fotograf: Tor Wiklund

Väl framme i Ankarsrum dråsar de flesta skolungdomarna av. På stationen arbetar fyra man som står till tjänst med full godsexpediering. I sommar ska bommarna automatiseras och två man får troligen lämna stationen. Här kopplas tredje och sista vagnen ifrån. Den ska tillsammans med konduktör Yngve Johansson tillbaka till Västervik. Under resten av resan får Birger Edström sköta allt själv. Och det har han rutin på. I snart 30 år har han tjänat SJ. Han är en person på vars omdöme och pliktkänsla sockenborna litar. Det är han som förmedlar kontakterna med yttervärlden. För många människor i glesbygden symboliserar han tryggheten och man vinkar och hejar gärna när de gula vagnarna dyker fram. Birger Edström känner väl till folket utmed linjen. I Hjorted går två pojkar av tåget. De är bröder och går på gymnasiet, säger Birger, och pekar ut stället där de bor.

SJ har fortfarande brevlådetömning utmed linjen. I Totebo, där en man sköter stationen, står den väderbitna brevlådan mitt framför stationshuset. På parkeringsplatsen väntar en taxi. Det är tre grabbar från tåget som är tvungna att ha bilskjuts till hemmet i Yxered. I Totebo ska en passagerare med tåget – en grabb som åker in till Hultsfred och tar körlektioner. Den återstående färden till Hultsfred går fort. I Blägda glimmar plåtstinsen förbi och i Spångenäs vittnar räls, vändskiva och övernattningslokal om en svunnen Vimmerbylinje. Tuna station är avbemannad sen 1970 och numera tjänstgör bara ett godsombud ca tre timmar varje dag.

Här kommer strömmingen till Vena. Motorvagnsföraren Birger Edström hjälper handlaren Lang att lossa en låda färsk östersjösill. Fotograf: Tor Wiklund

I Väderum far vi värdshus förbi. Till Vena är vi någon minut försenade, men far och sonen Lang väntar troget på strömmingen. Den är alldeles färsk och blir en delikatess för venaborna i morgon, tippar fader Lang. Varje tisdag försöker han få lite färsk havsfångst från Västervik till sin speceriaffär. För 40 kg betalar han 21 kr i frakt. Det är dyrt, säger fader Lang men det är det bästa sättet att få hit färskvarorna på.

Från den brusande järnvägsmeteropolen Hultsfred utgår fem linjer. Resande till Västervik får ofta göra en dryg timmes uppehåll i Hultsfred. Fotograf: Tor Wiklund

Efter Vena är vi snart framme i den brusande järnvägsmeteropolen Hultsfred. De trogna passagerarna troppar av en efter en. Kvar blir bara Birger Edström. Han har tjugo minuter på sig att titta till vagnarna, byta ut namnskyltarna och ta en snabbfika. Sen bär det iväg hem igen. Med följer två resenärer samt ett kolli metallringar till Pylads plåtslageri i Västervik. På hemvägen blinkar stugljusen till mellan de mörka granarna. Med jämna mellanrum pekar Birger Edström på ställen där det tidigare fanns en banvaktstuga men som nu tjänstgör som sommarstuga på Norrlandet eller Gränsö. 2674:ans motorvagnsförare är rädd för att stationshusen på linjen Västervik–Hultsfred går liknande öde till mötes.”

Reportaget är publicerat med tillstånd av Västerviks-Tidningen samt Lennart Ackling och Tor Wiklund.