Fordonet är skrotat

Föremålen som berättar om järnvägen

Lok, vagnar, stationshus, broar och spår. Det är lätt att tänka på stora saker när järnvägar förs på tal. Men över 100 års järnvägsdrift lämnar spår i alla olika storlekar. Här följer några föremål som bevarats med koppling till Västerviksbanorna.

Text av Jakob Kindesjö — Foto: Magnus Eriksson

När järnvägen mellan Jenny och Hultsfred öppnades för allmän trafik den 16 november 1879 fanns totalt elva bemannade stationer vid linjen och dit allmänheten kunde vända sig för att bland annat köpa biljett. Kassaskrinet ovan är märkt med järnvägsbolagets signatur H-W.J. och är troligen från slutet av 1800-talet. Det närmare ursprunget är okänt, men troligen har kassaskrinet använts för pengahantering vid någon av de mindre stationerna.

På 1840-talet lanserade engelsmannen Thomas Edmondson ett system som kunde ersätta de tidigare handskrivna biljetterna på järnvägen. Systemet bestod av förtryckta kartongbiljetter som försetts med resrutter och serienummer, vilket gav järnvägsbolaget en snabbare och säkrare hantering. De edmondsonska biljetterna fick stort genomslag och kom att användas på järnvägar runt hela världen, så även i Sverige och på Norsholm–Västervik–Hultsfreds Järnvägar. På bilden ovan syns några exempel på endagsbiljetter vid NVHJ utfärdade i december 1947. Kartongbiljetterna fanns även vid SJ och försvann under 1970- och 80-talen.

För att hantera de edmondsonska biljetterna utrustades expeditionerna i stationshusen med särskilda biljettstämplar. För att biljetten skulle vara giltig behövde den förses med aktuellt resdatum. På stämpeln ställdes rätt datum in, kartongbiljetten fördes in och ett drag med stämpelarmen försåg biljetten med det aktuella datumet. På bilden ovan ses en biljettstämpel från firman H. Zimmermann i Berlin. Närmare detaljer kring dess ursprung är okänt.

Vid Norsholm–Västervik–Hultsfreds Järnvägar fanns inga restaurangvagnar och vad vi känner till erbjöds inte heller någon servering i övrigt ombord. Det som fanns var dricksvatten. I väntsalar och ombord i personvagnar och rälsbussar fanns hållare för vattenkaraffer och dricksglas, där resenären kunde släcka törsten. Karaffen ovan är försedd med bolagets signatur NWHJ i gotisk stil. Vattenkarafferna försvann från svenska järnvägar under 1980-talet och kom att ersättas med tetraförpackningar.

Brukandet av snus och tuggtobak var vanligt förr i tiden och i stationshusens väntsalar placerades spottkoppar ut som skulle fånga upp överflödigt saliv från tobaksbrukarna. Spottkopparna fylldes vanligen med finhackat enris eller granris. Koppen ovan är gjord i emaljerad stålplåt, med största sannolikhet tillverkad av Ankarsrums bruk, och har använts någonstans vid Norsholm–Västervik–Hultsfreds Järnvägar.