Personvagn NVHJ BC3 31

Bland de mer udda personvagnarna som funnits på de svenska smalspåren är de båda vagnar som levererades till Västervik–Åtvidaberg–Bersbo Järnväg och Hultsfred–Västerviks Järnväg 1901.

I järnvägens barndom var alla personvagnar både på smalspåriga järnvägar och vid statsbanorna av samma typ. Dörrarna satt på sidan av vagnskorgen och låstes av konduktören innan avgång så att passagerarna inte skulle ramla ut om någon öppnade inifrån medan tåget rullade. Kupéerna hade tvärsgående bänkar vilka normalt tog upp hela vagnens bredd, så möjlighet att gå mellan vagnarna saknades.

Från 1890-talet och framåt ersattes de opraktiska kupévagnarna av vagnar med öppna plattformar. Taken gjordes högre och försågs ofta med ljusinsläpp, så kallade lanterniner. Runt sekelskiftet ökade behovet av personvagnar hos bolagen som ingick i NWHJ. Man hade tidigare varit skeptiska mot moderniteter (eller kostnaderna för dessa) och nästan enbart köpt mycket ålderdomliga vagnar, trots att det fanns betydligt modernare vagnar att beställa.

Ljunggrens ritning på vagnstypen

År 1901 bestämde man sig trots allt för att köpa två moderna, tio meter långa vagnar med lanternintak och vattenburen värme. Desto omodernare är dock att man återigen köper vagnar med sidodörrar. Dessa båda vagnar är därmed bland de absolut sista i landet att byggas på detta sätt! I princip köpte man 1870-talsvagnar tillverkade på 1900-talet.

Vagnarna får med sina sidodörrar därför ett något säreget utseende. Vagnarnas inredning är fullt normal för tiden, en påkostad mindre salong med åtta sittplatser i första klass, en separat förstaklasskupé för damer med fyra sittplatser och två tredjeklassalonger för totalt 24 resenärer.

Vagnarna fick vid leveransen littera AC och nummer 30 för WÅB-vagnen respektive 50 för HWJ-vagnen och var enligt uppgift målade blå i förstaklassänden och bruna i tredjeklassänden. Tyvärr finns det endast knapphändiga uppgifter om vagnarnas användning. Eftersom avsaknaden av genomgång gjorde dem opraktiska i rena persontåg blev vagnarna ganska snart förpassade till blandade tåg, där det sällan behövdes mer än en personvagn.

Några större moderniseringar kostade man därför inte heller på vagnarna, förutom att den ursprungliga fotogenbelysningen ersätts med AGA-belysning. Detta görs förmodligen under 1920-talet. Någon gång målas de även om till enfärgat bruna och får vit märkning. I samband med sammanslagningen av HWJ, WÅB och NBJ till NVHJ får de littera BC3 och nummer 31 och 32 i den nya gemensamma nummerserien.

• WÅB AC 30, senare NVHJ BC3 31, tycks ha gått i sparsam trafik ända in på 1940-talet. Efter förstatligandet blir vagnen degraderad till tjänstevagn. Inredningen tas ur och den används därefter som undervisningslokal i Norrköping. Vagnen blev museiföremål i Västervik i mitten av 1960-talet och efter att ha stått uppställd i såväl hamnen, på Kulbacken och bakom rälsbussgaraget vid Hallströmsgatan blir TJF ägare till den 1983. Vagnen genomgår för närvarande en fullständig renovering i verkstaden i Västervik.

Lastning av NVHJ BC3 31 på Skeppsbrokajen i Västervik för transport till Kulbacken i oktober 1966. Fotograf: Tor Wiklund

• HWJ AC 50, senare NVHJ BC3 32, är i trafik fram till 1936 då korgen demonteras från underredet och säljs för att användas som sommarstuga strax utanför Jenny. På underredet byggs en ny enklare kombinerad post och resgodsvagn littera DF som släpvagn till motorvagnarna. Korgen kläddes utvändigt med masonite. Vagnen skrotades 1963. Rester av originalkorgen finns bevarade hos Tjustbygdens Järnvägsförening och kommer att användas som förlaga till renoveringen av systervagnen.